Det är intressant och spännande vad ett barn egentligen tror att man som mamma är kapabel till. I det här fallet var det visserligen inte någon utav mina barn som trodde det utan Koffes minsta bror Enyo (2år).

Vi satt i bilen och åkte när han helt plötsligt från tomma intet börja skrika i baksätet! Så jag frågar vad det är och då hör jag vad det är han skriker: Sluta Sara!
Vad har jag gjort frågar jag och slår en blick bakåt i backspegel. Enyo fortsätter skrika Sluta Sara och jag upptäcker att han får solen i ögonen!    Eee, sorry Enyo men det är inte jag som styr det!
Medans jag försöker förklara för Enyo att det inte är jag som gör det utan att det är solen som ligger på kör vi in i ett skuggigt område. Då lugnar han ner sig en halvminut kanske tills det är dags igen - SLUTA SARA! Solen är tillbaka och lyser rätt in på Enyo. Han är skitsur i baksätet och återigen försöker jag förklara för honom att det inte är jag som styr över solen utan att den är där den är och den lyser på oss och kommer fortsätta göra det tills vi stannar och kliver ut ur bilen. Då får jag till svar - Sluta Sara! Dumma Sara!
Jo men tjena! Så mäktig är jag inte att jag styr vart och när solen lyser!

Hade jag varit vädergud hade årstiderna sätt helt annorlunda ut...

Men det är ju lite gulligt att han tror att jag är så mäktig