I hate being second to those who I put first!

Idag är en sån där dag när huvudet snurrar mer än vad jag vill.
Tankarna och frågorna tar över och jag lyckas inte riktigt komma till ro.
Behöver sova inför nattens jobb men tydligen så vill inte mina hjärna samarbeta :'(

Är så trött på att jag alltid ska vara så snäll,
att jag alltid vill finnas där för alla andra,
att försöka finnas till hands tar på krafterna.

Jag står vid din sida men dina ord sårar mig, varför kan inte du finnas där för mig så som jag finns där för dig?
Varför kan du inte bara släppa allt och försöka få vidare!?