Veckan började med en sjuk Nils...

Två dagar senare var det min tur...

Och nu ligger Conny sjuk   

Så nu är frågan, när blir Koffe sjuk?

Han sitter och gör sig dum med att han inte blir sjuk osv men jag ser på honom att han är rädd... Vem vill ha magsjuka? Jag sa visserligen i måndags att jag gärna skulle ta det om det gjorde att mina barn var friska men att själv bli sjuk när barnen är friska ville jag ju inte... Dessutom så fick ju även Conny skiten så nu tycker jag att det är orättvist... Aja, bara att fortsätta tvätta och skura lägenheten *suck*

Spyr på skiten, ordagrant tyvärr... Aja, kan ju ge lite förhoppningar till er andra att det bara varade i 12 timmar + 12 timmars utmattning... Ingen höjdare men det varade inte längre än så iallafall... 

Att tänka - nu ska jag blogga och sen göra det är två helt olika saker...
Ikväll tog jag mig äntligen tiden att skriva ett par rader och ska jag vara ärlig så minns jag inte riktigt vad jag skulle skriva...
Minnet är bra men kort... :-/

aja, nu blev det ett helt meningslöst inlägg men det bjuder jag på ;-)
Kommer förhoppningsvis på vad jag tänkte senare när möjligheten att skriva återigen inte finns...

As we go on
We remember
All the times we
Had together

And as our lives change
Come whatever
We will still be
Friends forever

 Känner mig duktig nu när jag äntligen blivit klar med 2 av 3 arbeten    Nu ska jag bara komma igång med sista arbetet också men det får bli en annan dag. Nu måste jag få i mig lite mat innan det är dags att åka till jobbet. Får se om jag gör som jag blir tillsagd att göra ikväll eller om jag kryper ner i min vrå och gömmer mig igen. Det kanske bäst att jag tar tag i det igen, både för min och min familjs skull. Det är ju trots allt det som jag mår bäst av och ibland måste man tänka mera på sig själv än på andra. Sista veckan har varit för jävlig, när jag trodde att allt var på väg att bli bra igen så kom nerslaget. Trycket över bröstet, paniken, tårarna, ångesten. Varför? Varför kan jag inte få slippa att må så här?

Fy faan va bra det går att plugga... Eller inte!

Fattar ingenting och hittar verkligen ingenting... Telefonen är mera lockande än vad datorn är... Måste lära mig att fokusera bättre... Måste, det ska ju vara klart imorgon... Det sjuka är att valideringsuppgiften inte är ett dugg lik dom "vanliga" uppgifterna  *suck* 

Försökte få min syster att göra mina uppgifter men hon var riktigt svårflörtad på den fronten...

Nae nu måste jag sätta igång med pluggandet på ALLVAR! Har hunnit med lite morgonsnack med en av mina finare vänner   

Just nu är jag så glad över dom vänner jag har, ett stort tack till min älskarinna som finns där vare sig jag vill eller behöver... Bara att veta att hon är ett samtal bort gör så mycket just nu, dom vännerna växer inte på träd men jag har fått äran att bli en av hennes vänner   

Gaah! Känslan som uppstår när man vill ringaoch skvallra om något men inte kan...
Vad gör man? Ingen annan fattar ju... :-/
Jävla skit också...
Men kul var det :-) Älskar när fina flickor blänger snett på mig ;-)

Blir att skvallra med Algot senare!
Algot förstår mig alltid :-P

You don't have to try so hard
You don't have to, give it all away
You just have to get up
You don't have to change a single thing
You don't have to try

Efter en lång och seg förmiddag sitter jag nu på jobbet med "Ålen"
Bara synen av honom förut fick mig att le och genast bli på bättre humör :-)
Efter helgens bravader var det precis vad jag behövde :-)

Försöker hitta orsaken till att jag mår som jag mår men hittar just nu ingen grund att stå på...
Det kommer och går hela tiden, ena sekunden skrattar jag och i nästa ligger jag i fosterställning och gråter...

Blir att fokusera på jobb och studierna så jag slipper tänka så mycket...
Tror det är tänkandet som gör mig förvirrad och det ger mig ångest och panik...

Jag vet inte vad som hände
Det bara hände
Paniken, ångesten, trycket över bröstkorgen
Allting hände så snabbt, ena stunden skrattar jag och i nästa stund står jag i armarna på Koffe och bara gråter...
Livet fick en kraftig vändning igår kväll och nu ligger jag här med tusen frågor men inga svar

Jag vet inte vad som hände
Det bara hände

Sitter och tittar på "Ålen" när han tränar, det är nu jag har chansen att träna själv. Gratis dessutom :-)
Dock så känns det som att jag då tappar fokus på min arbetsuppgift - finnas där som hjälp och stöd. Vill ju inte påbörja en övning för att sedan avbryta det när han behöver hjälp med något.
Vissa saker gör jag med honom, andra hjälper jag honom med.

Dags att byta övning...


~ ~ ~