Förra veckan skrev jag ett inlägg om att mina vänner har försvunnit sen jag fick barn. Det handlade inte om att alla mina vänner har försvunnit utan en del har försvunnit sen jag skaffade barn.

Självklart var det en del som tog åt sig mer än andra och det förstår jag.

En del ringde och bad om ursäkt och en del blev sura.

Ganska kul faktiskt.

Speciellt när jag inte kan göra mer än jag redan gör;

Jag har ringt till mina "vänner" och kollat läget, sett ifall vi ska träffas nån dag osv. Jag förstår ifall man har annat att göra, men när det bara är jag som ringer börjar allting kännas meningslöst.

Men ni som hörde av er och blev sura;

Vad har ni gjort för att det inte skulle bli så här?