Det här är min resa, det här är mitt liv.
Det är jag som lever mitt liv, ingen annan.
Vad jag väljer att göra har ingen annan med att, självklart får du ha en åsikt.
Men min mamma har lärt mig:
Har du inget snällt att säga så säg ingen till alls

Efter långt uppehåll tänkte jag försöka börja blogga igen, tiden har funnits men inte orken eller intresset av att skriva.
Nu däremot tänkte jag bjuda in er i en speciell resa för mig. En resa som kommer bli tuff och väldigt känslo laddad.
Det här är min resa mot min tandläkarskräck!

Alla har vi olika fobier/rädslor, dom flesta har speciella namn och det finns långa program för att jobba emot sin rädsla/fobi

En av mina stora rädslor är att gå till tandläkaren. Jag tycker inte om att gå dit, jag vill inte gå dit, jag går inte dit -> även om jag behöver det
Alla Som känner mig eller följt min blogg sen tidigare vet att få mig till tandläkaren är en procedur i sig.
Jag har haft många personer som följt med mig till tandläkaren som stöttning och periodvis har det funkat bra sen har vi självklart dom gångerna det inte gör det.
Jag blir elak, jag får panik, jag säger elaka saker, jag hyperventilerar, jag gör mig gärna osams folk så jag har en anledning till att inte gå till tandläkaren.
Min omgivning har inte haft det speciellt lätt
Efter många rundor fram och tillbaka har det slutat med att min svärmor följer med mig. Hon verkar vara den ända som klarar av mitt elaka jag, som inte tar åt sig av mina elaka ord (hoppas jag).
Hon får mig att gå till tandläkaren, hon tar hand om mig när jag blir ett litet barn som bara gråter, hon håller min hand och stöttar mig igenom min mardröm.
Väl hos tandläkaren får jag lugnande och besöket hos djävulen (ja jag brukar kalla tandläkaren för djävulen då jag tycker att det bara kan va en djävul som vill jobba med ett sånt djävulskt jobb) är ett minne blott.

Idag har jag fått träffa en psykolog som ska göra en bedömning över min rädsla för att se om jag kan få vara med i ett program där man jobbar mot tandläkarskräck
Kommer jag med så kommer jag få träffa en psykolog och få hjälp av den personen att gå hos tandläkaren och jobba bort min rädsla. För att i slutändan inte vara fri från min rädsla utan att kunna hantera en sån enkel sak att gå till tandläkaren utan att få panik/hyperventilera.
Att kunna följa med mina barn till tandläkaren och vara den stöttning en mamma ska vara och inte va den mamman som gråter och hyperventilerar i väntrummet.

Håll tummar och tår för mig skull nu ;-)




#supermorsan #tandläkarskräck

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att va mamma till Nils kan vara en riktig utmaning ibland, det är ett kärleksfullt äventyr där ingen dag är den andra lik. Idag är en sån dag, inte lik någon annan dag! På något sätt lyckades han skära sig på glas i badrummet, min första tanke var a...

Att ha barn och familj är ett pussel där sista biten aldrig blir lagd. Allting ska pusslas ihop och när man tror att sista pusselbiten är lagd byggs pusslet på bit för bit. Hur lyckas man? Här hemma saknas alltid en eller flera bitar, man kämpar med...

En ny termin är igång och jag hittar inte barnens regnkläder! Det är samma vida varenda jävla termin! Vem är det som äter upp kläderna? Jag hade inte sagt något om det vore så att det försvann på dagis (förutom att jag blivit skogstokig) men nu är d...

Hur ska man egentligen på bästa sätt hjälpa sina barn? Med vad tänker du säkert nu men jag menar med allt! Conny är en riktig grubblare, han funderar över saker, han tänker på saker men tyvärr så frågar/pratar han inte om det. Den genen har han hel...

Dagen lider mot sitt slut, barnen ligger i sina sängar och sover förhoppningsvis snart. Imorgon börjar vardagen och verkligheten igen - semestern är slut för oss alla och även jag återgår till vardagen. Vi bestämde när vi var i London att vi skull...