En heldag på Kolmårdens djurpark, en rolig dag med mycket att titta på, mycket skratt men som slutade i panik och tårar.
Först panik tårar men sen tårar av glädje och lättnad.

Conny skulle gena från kulmården till Bamses värld, det var ju bara över kullen så jag orkade inte bråka med honom
Jag hade redan fått tjata på Enyo att han skulle komma ner från klätterställningen och hade verkligen ingen lust att skrika över halva lekparken efter Conny.
Så vi gick runt för att möta upp Conny vid toaletten.
När vi kommer dit är han inte där!
Koffe gick upp på kullen o kollade om han var kvar på lekparken men han syntes inte till!
Koffe sprang in på toaletten och jag gick runt och kollade... inte ett spår efter honom
Koffe gick tillbaka till kulmården medans jag och dom två små satt kvar o väntade. När Koffe kom tillbaka UTAN Conny blev jag lite smått irriterad (första känslan) vart är han? Koffe tog en sväng runt Bamses värld, jag och dom små gick omkring inne i världen.
När Koffe kom tillbaka åter igen UTAN Conny kom paniken - Vart är han? Vart har han tagit vägen?
Vi delade upp oss med varsitt barn och började leta ordentligt, nu hade det trots allt gått 20-25minuter så Koffe Gick mot entrén och jag sprang omkring som en idiot inne i Bamses värld.
När Koffe ringde kände jag lättnaden, men han hade fortfarande inte hittat Conny!!!
Panik på nytt, rädslan gick inte att dölja längre, vart är han? Har det hänt något? Och det värsta av allt - har någon tagit honom? Koffe va på väg tillbaka och jag började leta efter personal som kunde hjälpa mig att leta efter honom.
Nu hade det gått ca 45minuter - paniken var så stor och jag kämpade för att hålla tårarna borta
När jag vänder mig om kommer han gåendes och kastar sig om min hals, tårarna rann. Paniken började släppa och tårarna rann ner för min kind.
Mitt älskade barn du är okej, ingen har tagit dig. Man såg på honom att han också varit rädd.
Han berättade vart han hade varit, att det tog sån tid att han trodde att vi gått någon annanstans (dumma älskade barn jag skulle aldrig lämna dig).
När han inte hittade oss letade han efter någon som jobbade där så han kunde be dom ringa till mig (han hade mitt nummer på armen)
Då blev jag lite stolt, han vet vad han ska göra om han inte hittar oss
När jag frågade varför han inte bett något annan vuxen ringa efter oss fick jag till svar:
Men mamma, jag känner ju inte dom och jag får ju inte prata med någon jag inte känner.

Vad svarar man på det?
Jag har ju sagt det

Jag har lärt mig min läxa, fast vi har gjort så här X antal gånger innan så kommer jag aldrig göra om det. Visst, det har hänt förr att dom gått iväg på eget bevåg men ALDRIG så där länge.
Och jag har aldrig fått sådan panik förut, rädslan och paniken ihop va så jävla jobbigt att det inte går att beskriva med ord.
Han börjar bli stor nu och vill prova sina vingar men jag är inte redo för det.
Det är en grym värld vi lever i (och jag har sett alldeles för många avsnitt av Criminal Minds)



Mamma älskar er