Idag är det 1år sen vi avlivade våran älskade familjehund. Dom säger att det är jobbigt när en nära vän eller en i familjen dör. Men det är bara förnamnet vad jag kände när vi avlivade Zack. Det kändes som om någon slet ut en bit av mitt hjärta och kastade i väg. Jag visste om att den här dagen skulle komma, men jag trodde aldrig att det skulle kännas så tomt inom mig. Man vill ju inte bli av med en familjmedlem.

Idag, 1år senare så saknar jag honom fortfarande. Jag kan fortfarande höra honom, hans suckande, när han tassade omkring eller när han flyttade på stolarna vi köksbordet. Dom säger att man kommer över det, men jag förstår inte hur man ska kunna göra det. Jag vill inte komma över det, jag vill inte glömma honom. Jag vill ha honom hos mig, jag vill berätta för honom hur mycket jag älskar honom och att han alltid kommer vara den ända för mig. Det kommer aldrig att finnas en "hund" som han, det kommer aldrig att finnas en "hund" som kan ta hans plats i mitt hjärta. 4 ever and ever