Grabbarna ligger i sina sängar och sover som bäst (hoppas jag). Jag älskar det här lugnet, lugnet som uppstår precis efter att dom gått och lagt sig. Dom var ganska trötta efter en hel dag på dagis och sen lite lek i parken med deras farmor och Enyo :-)

Nu blir det egentid bara för att jag kan och vill! Ingen som kan gnälla om vilken film jag tittar på eller om jag vill gå och lägga mig redan nu eller vara uppe halva natten. Det känns så himla skönt!

Ska bli kul och se hur mycket skitsnack det kommer bli framöver, en del blir ju aldrig nöjda och gnäller vad man än gör...

Ser fram emot det här kapitlet i mitt liv

   O så var det dags igen, det kryper i mig

Paniken och ångesten kryper sakta men säkert på mig

Man tycker ju att jag någon gång ska slippa det här men nae,

samma visa varenda gång

Det började tidigare än vanligt i år,

någon eller något gör att jag inte kan släppa det

Jag kan inte undvika det och tänker på det hela tiden

Om jag mår så här nu, hur ska jag då må om en månad?

Det spelar ingen roll hur mycket jag pratar med hjärnskrynklaren om det så blir det inte bättre

Varför kan jag inte släppa det och gå vidare?

Räcker det inte snart?