Vaknar av att telefonen ringer, hör på ringsignalen vem det är så jag överväger att inte svara. Bara av att höra vem det är får mig att förstå vad klockan kan tänkas vara Skuldkänslorna gör sitt så jag svarar, även fast jag vet vad han vill. Samtalet blir kort och bara sekunder efter att jag svarat lägger vi på. Jag ligger kvar i sängen och drar mig lite till, känner efter vad det kan tänkas vara för väder ute.

Tillslut lyckas jag ta mig ur sängen, sliter på mig kläderna och går ut mot bilen och åker för att hämta honom. Efter att jag lämnat honom svänger jag förbi macken för en kopp kaffe, han i kassan frågade lite glatt vad jag gjorde uppe så här dags. När jag berättade för honom att jag klivit upp 5,45 för att köra min pappa till jobbet kollade han på mig som om jag rymt ifrån cirkusen. Han skulle aldrig gå upp på morgonen och skjutsa sin flickvän. Nae, tyckte jag men det är ju faktiskt min pappa jag skjutsar, tyckte jag. Ja, jo men ändå fick jag till svar...

Nu är frågan, är det jag som är onormal som kliver upp på morgonen för att köra min pappa till jobbet!?

Klura ni på den så ska jag gå med grabbarna till dagis!