Jag älskar lukten av nybryggt kaffe på morgonen, jag älskar den första klunken och den underbara känslan man får utav den första klunken. Så här sitter jag, med min älskade kopp kaffe och bara njuter. Samtidigt försöker jag få i Nils lite frukost och tjatar på Conny, dubbel moral när jag själv inte äter frukost men...

Idag är det mycket att göra, jag har en "måsten" lista som inte är av denna värld men så blir det om man skjuter upp saker till morgondagen *suck*
Men innan jag tar tag i dagens "måsten" ska jag lämna Conny på dagis och efter det tänkte jag ta en extra lång promenad hem :-)

Fröken huvudvärk står och knackar på. Har varken ork eller lust med detta besök men det verkar inte spela någon roll. Har haft ont sen besöket hos djävulen, tror det beror på att jag spände mig förut. Illamåendet har redan börjat, kommer bli en lång natt...

Kliver in genom dörren, känner lukten och får lite halv panik. Jag vill inte, men jag måste. Jag hatar att gå hit, jag hatar att vara här, men ändå är det viktigt. Jag måste gå hit, jag måste vara här. Snart börjar det bli dags för Conny, men det får Koffe ta hand om. Jag vill inte "smitta" över min rädsla till mina barn...

Usch och fy för morgon människor, jag hatar att gå upp tidigt på morgonen och har jättesvårt att göra det. Älskar att ligga kvar i sängen och dra mig lite extra länge, jag har den tusen att mina älsklingar är likadan. Båda ligger gärna och sover lite extra länge, men bara ibland. Vissa dagar vaknar dom oförskämt tidigt och då är jag inte glad... Men så är ju livet med små barn, ibland får man sova och ibland inte....

Usch, mår inget bra. Sitter och gråter för mig själv på toaletten. Ikväll är det många tankar och mycket känslor som kommit ifatt mig. Tänk om är en mening som kommer tillbaka, om och om igen. Tänk om... Ja tänk om man fick chansen att se vad som kunde ha hänt. Hur saker och ting kunde ha blivit OM...
Tårarna fortsätter att rinna, känslorna bubblar över, jag låter det ta över ett tag och känner mig helt förvarslös. Känslor överallt, tårar, skratt, sorg, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag måste fly, men vet inte vart...

Blev en tripp till vårdcentralen för att kolla Nils öron idag. Han har varit gnällig på sistone, snorig, hostig och febrig precis som innan jul när han hade öroninflammation. Men efter ett snabbt läkarbesök åkte vi hem med lite hostmedicin :-) Tur i oturen kanske men hellre lite hosta än öroninflammation, tror jag. Jag har aldrig haft öroninflammation så jag vet inte riktigt hur det känns, men Koffe säger att det gör ont så jag får gå på vad han säger...
Iallafall så bestämde Koffe och jag när vi åkte ifrån vårdcentralen att Nils skulle ta hostmedicin klockan 19.00 varje kväll, så när jag gick ut på promenad med svärmor runt 18.30 räknade jag med att han skulle ge Nils medicin, men ICKE. Det glömde han nämligen bort *suck* Varför är jag inte förvånad?

Igår var det dags, Frida skulle presentera sin pojkvän för oss. Dom har varit tillsammans ett tag nu så det var på tiden. Alla andra har redan träffat honom förutom vi, vad är det för fel på våran familj!? Tanken var att vi bara skulle ta en kopp kaffe, snacka lite skit och sedan åka hem. En kopp kaffe och ett glas vin för min del. Första glaset på 18-19månader, vinet kunde ju vara godare men det dög. Ett glas slutade med fyra glas och en lagom lullig Sara. Det blev väldigt mycket fnitter och Micke påpekade för Frida att han inte var något gott föredömme för sin syster, självklart skrattade vi bort det ganska fort   

Blev en liten sovmorgon för mig i morse, var ganska seg i morse men inget mer. Va inte bakis som jag trodde jag skulle vara men det kan ju bero på att jag tog varannan cola/vatten *haha* Nu pratade vi om att vi snart skulle dricka vin igen men då utan barn och karlar... Då kommer jag garanterat vakna med baksmälla dan därpå...

Koffe och jag "bråkar" om vems barn det är. I vanliga fall brukar våra "bråk" handla om vems barn det är när han har en "present" i blöjan. Men idag handlar det om vems barn det egentligen är. Jag försöker få honom att förstå att han kan flytta nu för han var trots allt bara en donator. Jag har mina två underbara söner så vad ska jag ha honom till? Han blir ju trots allt underhålls skyldig vare sig han var med på att/ville skaffa barnen eller inte...

Iallafall så slår han tillbaka ganska fort här hemma. Det är tydligen jag som är donator och surrogatmamma    Så nu tycker han att jag ska packa min väska och flytta för att han inte behöver mig längre då det finns ersättning för allting idag. Hmm, snacka om att få smaka på sin egna medicin. Och inte nog med den vackra smällen han gav mig, han har även fått med Conny på sin sida som tycker att dom ska kasta mamma i soptunnan    Det är kört för mig, jag skulle skaffat en dotter som kunde varit på min sida... Men då hade hon säkert varit pappas flicka och gjort som han ville ändå... Så nu är det dags för mig att packa väskan och flytta...