Varför jag?

Varför skulle just jag ta det så hårt?

Varför kan inte jag gå vidare?

Varför sitter jag här, i min ensamhet och gråter?

Varför kan jag inte bara gå vidare?

Varför sitter jag här och ältar?

Varför kan jag inte gå vidare?

Återigen sitter jag här i min ensamhet och ältar det som hänt. Det är 3år sen men ändå ligger det kvar som en tung sten på min bröstkorg. Musiken som spelas får mig att gråta ännu mera, men det är skönt. Skönt att få ur mig det som tynger mig. Mina vänner börjar tycka att jag är jobbig, att jag ältar det som en gång varit. Men jag kan inte släppa det, jag tror inte att jag vill släppa det. Innerst inne. För om jag släpper det och går vidare så är det över. Jag har en period en gång om året där jag ältar det här som hänt. Dom senaste åren har inte varit dom enklaste och jag har en känsla av att det inte kommer bli lättare. Men...

Det finns en person som alltid funnits där för mig, även nu när jag ältar det här finns han där och lyssnar. Trots alla mil mellan oss så är han alltid ett samtal bort. Tack för att du finns Camo, jag hade nog aldrig klarat det här utan dig

  Helt slut i hela kroppen. Orkar varken stå eller sitta. Vill bara ligga ner och gråta. Tankarna flyger runt i huvudet och en tår rinner ner för min kind.

Har haft en underbar dag, först en fika hos syster och sen underbara Carro och Benjamin på fika besök. Men i samma veva som jag blir ensam, när barnen sover och det bara är jag så börjar tankarna.

Jag önskar att jag kunde gå vidare, men när jag väl gjorde något för mig själv, något som gör mig glad så nog faan är det någon som ska trycka ner mig och behandla mig som skit. Jo men tack, det är precis vad jag behöver nu. Alla som står mig nära vet hur jag mår under den här tiden så man tycker ju att ens familj ska visa lite förstående men nej. Varför hjälpa när man kan stjälpa!?Du har alltid gått din egna väg, trampat på dom som redan ligger ner så länge du mår bra. Tråkigt men tyvärr sant, sen spelar det ingen roll om det är ditt egna kött och blod för om inte du mår bra får ingen annan må bra.

2dagar kvar och sen är den här smärtan över för den här gången...

You just faded away
You spread your wings, you had flown
Away to something unknown
Wish I could bring you back
You're always on my mind
About to tear myself apart
You have your special place in my heart
Always

Heaven is a place nearby

Våra barn går 15timmar i veckan, för det betalar vi nästan 1300kr i månaden... En ganska saftig räkning om man bara har en inkomst men då Koffe tjänar ganska bra så får vi betala där efter.

När vi valde att sätta in Nils på dagis redan i april var det pga jag hade fått jobb som vikarie. Inte det roligaste att aldrig kunna planera något men personalen förstod mig. I slutet av april skulle vi lämna in ett sommar schema, jag gjorde ett schema där barnen skulle vara lediga nästan hela juli och en vecka i juni.

Idag fick jag reda på att jag har ett fast schema från och med vecka 29 så jag gjorde iordning ett nytt schema för barnen och lämnade in. Personalen blev inte så jätteglada, deras semester planer blev nämligen nu förstörda.

Jo, jag förstår det men vad ska jag göra? Jag kan inte säga nej till jobb. Jag måste jobba för att få in pengar till hushållet och med tanke på vad avgiften ligger på nu hur mycket kommer den inte öka till nu när jag också ska tjäna pengar?

Vill inte ens tänka tanken på vad sura dom kommer bli om schemat ändras något mera...

Ooo va skönt imorgon (idag onsdag) har jag inget bokat på förmiddagen så då ska jag fixa och styra hemma. Jo men, tjena hej, varför vara hemma och plocka och fixa när man kan åka hem till stora syster och ta en fika.

Så efter nån timme hemma hos henne är jag nu hemma och har packat ihop lite små skit och ska snart hämta mina monster på dagis.

När barnen kommer hem ska jag sätta dom i arbete så att det ser någorlunda ut här hemma när Carro och Benjamin kommer hit för lite fika och lek   

Jag känner mer och mer hur mitt tålamod börjar svika mig. Barnen lyckas reta upp mig varenda morgon. Det är bråk om att dom inte vill gå upp, vad dom ska ha till frukost, om dom ska klä på sig och när dom ska klä på sig. Det börjar bli ganska irriterande att alltid få gå igenom det här, att alltid behöva bli osams med barnen varenda morgon för att dom ska lyssna och sluta tjafsa/bråka. Dom är 3 respektive 1 år, hur ska det här sluta om ett par år!? Jag mår inget bra av det här och jag kan tänka mig att inte dom heller gör det...

Nu sitter dom iallfall framför tvn och äter frukost, jag vet att dom inte skulle få det men till mitt försvar så står det kartonger/porslin på bordet som jag fortfarande inte plockat bort = ingen plats att äta på. Mitt kaffe borde vara klart när som helst så då kanske jag blir människa igen. Nils försöker äta upp Connys mat fast han har samma sak i sin tallrik som han häller ut på bordet/golvet sjuttioelva gånger... *suck* Kaffe någon!? Nån som vill komma hit och ta en kopp, snacka lite skit och bara vara? Ja just det, Carro och hennes son kommer idag    Då blir det massa kaffe och massa skit snack! Det gilar vi!

Men nu är det dags att svepa en kopp kaffe, klä på barnen och åka till dagis.

Hej så länge