En kvinna står på perrongen, hon har stått där i 20minuter nu och väntat.Hon har en ganska stor väska med sig så jag antar att hon ska åka iväg någonstans. Från att hon klev upp på perrongen har hon haft blicken ner i marken, det ser ut som om hon är ledsen men det är svårt att avgöra fast det inte är långt mellan oss. Det sprakar till i högtalaren och en kvinnlig röst säger att tåget till Norrköping är försenat, kvinnan tittar bort mot klockan som sitter på väggen men vänder ganska snabbt tillbaka blicken ner i marken med en tung suck. Efter ett tag hör man hur tåget börjar närma sig, folk nästan knuffar sig fram för att hinna på tåget. Kvinnan på perrongen  försvinner bland allt folk, jag kliver på tåget precis innan dörrarna stängs. När jag satt mig till rätta ser jag att kvinnan från perrongen kommer in i vagnen och sätter sig ner mitt emot mig. Jag ser hennes ansikte lite tydligare nu, hon är verkligen ledsen över något. Det syns så tydligt i hennes ögon i hela ansiktet. Precis som på perrongen så tittar hon rakt ner, den här gången i hennes knä, jag sitter och iakttar henne delvis för att det är tråkigt att åka tåg och delvis för att jag inte kan sluta tänka på hennes ledsna ansikte. Jag måste ha somnat till för jag vaknar till precis innan tåget stannar i Norrköping när jag tittar bort mot platsen där kvinnan satt men den var tom. När tåget rullar in på perrongen i Norrköping ser jag en man som ser lika ledsen ut som kvinnan på tåget. Att döma på hans blick så väntar han på någon eller rättare sagt letar. När jag ska kliva av tåget dyker kvinnan upp igen hon kliver av tåget och börjar titta sig omkring hon stannar till med blicken spricker upp i det största leendet jag någonsin sett och springer ca 15meter bort till killen jag såg minuterna innan och slänger sig i hans armar. Hon ler, han ler, hon gråter men det är inga tårar av sorg hon gråter av glädje. Dom är lycklig, lycklig att få vara med den person som om dom älskar. Jag började gå mot bussen men kunde inte sluta vända på huvudet och titta bort mot dom. Efter 10minuter kommer bussen innan jag kliver på bussen tittar jag bort perrongen och dom står fortfarande kvar där och håller om varandra. Då började jag undra hur länge dom hade varit ifrån varandra men insåg precis att det inte behöver vara så länge. För när man inte är med den man älskar, så är det som att leva ett liv och alltid känna en tomhet inom sig.